tantmalla

Fick ett telefon samtal av en god vän igår som jag inte har hört av på evigheter. Idag har dagen gått åt till att fundera vad det är som gör att man fastnar för just vissa personer och varför. Trots att man inte hörs så ofta känns det som om det var igår man pratade. Jag har några sådan vänner som hänger med i vått och torrt. Ta den väninnan som följt mig sedan gymnasiet och som sett mig göra de tokigaste saker med hattar och väskor, vi har snubblat fram tillsammans och hon har skrattat sig fördärvad åt mig. Sedan har jag en annan som jag lärde känna på BB, henne har jag skrattat åt en massa gånger då hon haft nattliga samtal med min badrumsmatta i fyllan och villan. Dessutom har hennes man lurat stackars naiva mig ett oräkneligt antal ggr (vilket kanske inte är så svårt å andra sidan). Sedan är det barndomsvännerna som man sprungit med på samma gata och ändå finns med trots att det gått så lång tid och att man har varit med om så mycket. På vägen hittar man nya vänner som man hakar fast vid.
Jag har målat luftmadrasser i Annas garage för hennes pappa hade köpt några som var så fula i färgen vilket man naturligtvis måste hjälpa till att ändra på. Jag har varit påskkärring tillsammans med Ronny och tjuvläst 50-tals porr på vinden hos en annan. Jagat kossorna i hagen och tagit fram crossen när pappa inte var hemma. Sålt cigaretter på skolgården så rektorn fick ringa hem. Ja många saker har man gjort om man ska räkna dem och tänker man till en del så finns det mängder med fler minnen att ta fram.

Så härmed mamma får du en fullständig bekännelse: Jag var aldrig det mönster barn du och farmor trodde.

I allt detta har ens vänner varit med på olika upptåg och aldrig har de ens funderat över om de skulle dra sig ur och kanske hämta ens föräldrar, jo när det var försent förstås och när armar var brutna och hjärnskakningar var ett faktum.
Så de vänner man har ska man vara rädd om de är ett förunderligt släkte som accepterar en som man är och faktiskt har valt just dig bland en massa andra.