Solen är mitt liv!!
Jaha, så har det varit en sån där dag som känns som om den gått till spillo bara för att man inte hade tid att ta sig ut på det vis man önskat! Hur kan det komma sig, jag har ju uträttat näst intill underverk?
Efter att ha haft en sömnlös natt (jag överdoserade på kaffe igår) så jag har vridit mig minst tusen varv och öppnat balkongdörren flera ggr för att släppa in luft. till slut vid fyra tiden så tänker man att nu fan ger jag upp. Jag tar upp boken som jag nu håller på att läsa den tredja och sisat delen av Guldkompassen av Pullman (kommer inte ihåg namnet på den just nu men om det är nån som vill veta så hojta till så ska jag kolla). Rekommendera serien starkt.
Ja i allafall så kommer jag en halv sida när jag hör en nioårings, inte längre så små tassar komma travande över golvet. Hulkande och gråtande över mardrömmar, efter mycket tröstande och trasslande med armar och ben som ska vara så nära som möjligt så är det nu helt omöjligt att sova förstås. Ligger och lyssnar på hans andedräkt. Det lilla pyret som en gång bara var ett knytt är ju för sjutton bara ett huvud kortare än mig nu. Otroligt!!! Hur som, rätt som det är när man ligger där och förundras över att tiden har sprungit iväg och över hur mycket kärlek det kan finnas inom en mamma till sina barn så gäspar ungen och säger:
Mamma, jag älskar dig mest i världen! Snarkar till och vrider sig och somnar.
Själv är jag nu alldeles tagen. Mycket kan man säga om den ungen och att han har underliga ting för sig men det där med kärlek och hur man ska sänka sin mor fullständigt det vet och kan han. Sen kan ju gemene man diskutera och spekulera fritt i om det var nån dröm och sömnnoja som talade. Mitt val blir i allafall att även om man som mor ibland gjort käpprätt åt skogen så i det här har jag lyckats.
Fan vad jag är bra!
Tjing på er!
Efter att ha haft en sömnlös natt (jag överdoserade på kaffe igår) så jag har vridit mig minst tusen varv och öppnat balkongdörren flera ggr för att släppa in luft. till slut vid fyra tiden så tänker man att nu fan ger jag upp. Jag tar upp boken som jag nu håller på att läsa den tredja och sisat delen av Guldkompassen av Pullman (kommer inte ihåg namnet på den just nu men om det är nån som vill veta så hojta till så ska jag kolla). Rekommendera serien starkt.
Ja i allafall så kommer jag en halv sida när jag hör en nioårings, inte längre så små tassar komma travande över golvet. Hulkande och gråtande över mardrömmar, efter mycket tröstande och trasslande med armar och ben som ska vara så nära som möjligt så är det nu helt omöjligt att sova förstås. Ligger och lyssnar på hans andedräkt. Det lilla pyret som en gång bara var ett knytt är ju för sjutton bara ett huvud kortare än mig nu. Otroligt!!! Hur som, rätt som det är när man ligger där och förundras över att tiden har sprungit iväg och över hur mycket kärlek det kan finnas inom en mamma till sina barn så gäspar ungen och säger:
Mamma, jag älskar dig mest i världen! Snarkar till och vrider sig och somnar.
Själv är jag nu alldeles tagen. Mycket kan man säga om den ungen och att han har underliga ting för sig men det där med kärlek och hur man ska sänka sin mor fullständigt det vet och kan han. Sen kan ju gemene man diskutera och spekulera fritt i om det var nån dröm och sömnnoja som talade. Mitt val blir i allafall att även om man som mor ibland gjort käpprätt åt skogen så i det här har jag lyckats.
Fan vad jag är bra!
Tjing på er!
Kommentarer
Trackback
