Min älskade familj och längtan!!
Känner ni igen känslan av en bra film där man bär med sig en känsla av glädje, sorg, ilska, kärlek. Märkligt men ibland kan den känslan slå till som en spark i magenför att man känner igen sig eller längtar efter något som inte finns i ens egen tillvaro.
Jag fyller 40 om några veckor och lever själv med mina två grabbar.
Visst har vi problem som alla familjer, kanske lite rörigare då den äldsta sonen har Adhd vilket innebär för hans del att han inte har någon impulskontroll. Det ställer till det en aning för honom ibland och han kan hamna i situationer och olyckor som man inte kan föreställa sig. Som mor ängslas man och oroar sig för hans välmående ständigt precis som för vilket barn som helst förstås. Kommer jag att räcka till
Hans diagnos fick han förra våren och det är alldeles för sent för ett barn med tanke på att han ska kämpa med tonårshormoner också och hur ska man veta vad sjutton som är adhd och vad som är hans tonårsperson. Hur ska jag kunna veta som mamma och hur ska han kunna veta och finna verktygen för att hjälpa sig själv?
Sen har vi den mindre av de två och jag tror att han föddes som en mänsklig Tigger ( ni vet tigern i Nalle Puh) inpersonifierad, för han skuttade hela sitt första år. Han är den mest tankspridda av människor jag mött, kanske en gammal filosof återfödd i en ung pojkes kropp. Det skulle det kunna vara om det inte var för att han fortfarande inte kan sitta stilla och för att hans kommentarer aldrig slutar förvåna mig och andra. Ibland är han så klok och insiktsfull och andra ggr så undrar man om hans hjärna plockades fram ur ett paket torkade ärtor på Coop.
Ta inte miste, jag skulle inte vilja ha dem på nåt annat vis. Hur underliga situationer vi än hamnar i så reder vi ut dem efter bästa förmåga och dessutom har vi så roligt tillsammans. Det ger mig så mycket men känslan av att man saknar något finns där ändå.
Hur som åter till känslan.. min känsla som drabbar mig är längtan efter den där tokroliga knasiga känslan av förälskelse. Jag vet hur den känns, jag har verkligen varit där. Men jag har varit ensam i snart tre år och nu jäklar börjar det kännas som om det vore min tur. Kan man drabbas av den fler ggr än en eller är varje människa bara förunnad att uppleva den en gång? Vad väntar i så fall och är det så att man bara ska nöja sig???
Nej fan, jag har bestämt mig att detta året ska bli ett år då jag investerar i mig själv och tid för mig. Jag tror på att det är en lösning så god som någon och i slutänden så leder det ändå till att man mår bättre. Dessutom kan man bli förälskad i känslan av att leva i en välmående eufori. Det är dit jag ska och har ni några andra förslag på hur man når dit så hit med dem bara!!!!
Tjing!!
